Login
+Follow
Login

Welcome to Outdrr - the blog network for Outdoor fans!
We use cookies to enhance your experience and to make it easier to search information. Please read more about how we use cookies. By continuing to visit this site you agree to our use of cookies.


I accept cookies Privacy policy

Perspektiv på livet.

By Lycklig med naturen 2013.09.19 in Uncategorized

Ibland behövs lite perspektiv på livet. En påminnelse om att det finns saker viktigare än meningsskiljaktigheter och prestation. Jag går ofta in i det jag gör med all energi jag kan samla ihop i kroppen. Oavsett om den är helt slut efter några timmar så ger jag det som krävs och lite till. Jag vill vara duktig. Jag vill hjälpa till. Jag vill göra rätt för mig.

Detta kommer väl till pass i mitt arbete. Jag är väldigt driven, får saker gjorda och engagerar mig. Ofta går jag dock in i projekt med alldeles för mycket energi. Som ett tåg. Om något kommer i vägen blir jag frustrerad och upprörd. Framför allt om jag tycker att det är något onödigt. Så var fallet idag. Meningsskiljaktigheter ledde till en onödig konflikt. Energin flyttades från projektet till konflikten.

Men sedan hände något. Av en slump uppstod konflikten samma dag som jag skulle på en begravning. Någonting som ofta påminner en om livet. En stund in på begravningen slogs jag av det triviala i konflikten och i hela projektet. Min energi går åt till något som egentligen inte har någon betydelse. För när en sätter döden i relation till vardagliga saker är det mycket som tappar i betydelse.

Jag tror vi är många som behöver denna typ av påminnelse ibland. Att inte slösa med energi på något som egentligen inte spelar någon roll. På händelser som inte påverkar dig privat. För det är privatlivet som är betydelsefullt. Det är där den mesta energin bör hamna. Men det är svårt, så ofantligt svårt, att hitta en balans. Att hushålla med energin för att spara den till senare. Att inte bry sig så hårt. Och att inte dras med i konflikternas svarta hål.

Min lösning just nu? Yoga. Naturen. Hästar. Närvaro. Medvetenhet. Djur. Kroppen. Kärleken. Känslorna. Jag jobbar på det, hittar känslan ibland. Tappar den sen, men hittar tillbaka igen. Jag biter ihop och fortsätter.

Övning, tålamod, uthållighet.

Frihetens makt.

By Lycklig med naturen 2013.08.18 in Uncategorized

Nyligen genomförde jag en ny resa. En resa till fantastiska vänner som egentligen känns mer som familj. De tog hand om mig som en länge saknad dotter. De såg till att jag alltid hade något att göra, lagade mat åt mig, tog med mig till restauranger och skjutsade mig dit jag ville åka. En resa som var perfekt på alla sätt och vis.

Ändå kändes något tokigt. Efter några dagar började jag känna mig begränsad, instängd och hindrad. Det är få som är så generösa och gästvänliga som min extrafamilj. Men samtidigt krävs en otrolig anpassning, lyhördhet och finkänsla att bo hos en familj i två veckor. Åtminstone inbillar jag mig det.

I vanliga fall är jag väldigt lyhörd och känslig för andra människors signaler. Så pass lyhörd och känslig att jag använder mycket av min energi till detta. I en situation där denna lyhördhet skruvas åt ännu mer börjar min energi att sina i slutet av dagen. Jag blir trött och orkeslös. Jag börjar känna mig begränsad, instängd och hindrad. Som att mina krafter slukas av ett svart hål.

Orsaken till detta är min egen. Det är jag själv som skapar dessa känslor, och ingen annan. För att komma undan dem behöver jag sluta anpassa mig efter andra. Det är inget jag vill göra då jag får tillbringa två veckor hos mina fantastiska vänner. De har sett fram emot mitt besök och öppnar sitt hem och sina armar för att ta emot mig. Jag vill så klart hjälpa till att göra besöket så bra som möjligt.

Att resonera på detta sätt fungerar inte i det vardagliga livet. Där behövs utrymme, frihet och självständighet. I alla fall i min värld. Det är när jag är fri att komma och gå precis som jag vill som jag mår som allra bäst. En vardag utan förväntningar och krav. Att vara fri är att vara lycklig.

Nya perspektiv, nya tankar.

By Lycklig med naturen 2013.08.05 in Uncategorized

Igår träffade jag en av mina finaste vänner. Vi hade inte sett varandra på nästan 2 år. Jag mindes med en gång hur mycket jag tyckte om henne och hur roligt vi hade tillsammans. Det räckte med att jag satte mig i hennes bil och kände av känslan hon utstrålade för att alla minnen skulle väckas till liv igen. En fantastiskt ärlig, ödmjuk och omtänksam kvinna. En person som vill alla allt gott i världen, och som kämpar hårt för att faktiskt göra det också. En person som jag beundrar och ser upp till. Jag antar att det är därför hon är en av mina finaste vänner.

Det dröjde inte länge förrän vi började diskutera våra framtidsplaner. Hon åker till Palestina om 6 månader för att hjälpa människor som befinner sig mitt i kriget. Jag kan inte tänka mig en bättre lämpad person för detta jobb. Diskussionen fick även mig att börja fundera på min roll i världen och vad jag skulle kunna göra för att förbättra den.

Jag märker att jag återkommande dras till tankar om att hjälpa kvinnor. Kvinnor som blir misshandlade, som tror att de måste bete sig på ett visst sätt för att bli accepterade. Kvinnor som har det svårt på ett eller annat sätt. Det är en lustig historia bakom denna tanke. Jag har nämligen alltid avskytt diskussionen om manligt och kvinnligt, om genus och kön. Det var de tråkigaste kurserna inom sociologi och det fanns inget annat ämne som jag fäste så lite uppmärksamhet vid. Eller som gjorde mig så irriterad. Det fanns nämligen en policy som sa att alla delkurser skulle ha ett genusperspektiv. SERIÖST?! Tyckte jag då. Fantastiskt tycker jag nu.

Ytterligare en del i det hela är att det var på grund av diskussionen om manligt och kvinnligt, genus och kön som jag lärde känna min fina vän. Vi deltog i en pjäs tillsammans. En pjäs som arrangerades av en feministisk förening. Hur jag hamnade i den föreningen är lite av en gåta, men hade definitivt med min resa att göra. Ett nytt land gav mig helt enkelt nya perspektiv på saker.

Och nya perspektiv ledde vägen till nya människor och nya vänner. Nya vänner befäste det nya sättet att tänka. Och det nya sättet att tänka vaknade definitivt till liv i min diskussion med min vän. Jag brukar tänka att de människor som får mig att må bra och som skapar en fin känsla i vår interaktion är betydelsefulla vänner. Min fina vän är en sådan vän. Tankar som blir starka i hennes sällskap bör därför vara av extra stor betydelse.

Jag tycker att jag redan nu är en del i en strävan att skapa en bättre värld. Det råder ingen tvekan om det. Ändå återkommer dessa tankar om att hjälpa kvinnor. Och starkt tillsammans med min fina vän. Det jag egentligen funderar över blir alltså huruvida jag hjälper världen på rätt sätt. Om jag utnyttjar mina förmågor på bästa möjliga sätt. Eller om jag bör söka mig till det område som återkommande dyker upp i mitt huvud. Kvinnor.

En annan fantastisk människa brukar påminna mig om att skapa delmål och att bocka av steg längs vägen om resan är lång. Jag tror det är bra att tillämpa rådet i denna situation. Istället för att kasta mig med huvudet före in i ett område jag inte känner särskilt väl till, kan jag ta små steg på vägen.

Utforska istället för att attackera.

Att sluta tänka.

By Lycklig med naturen 2013.07.16 in Uncategorized

Under min resa började jag gå till ett buddhistiskt tempel. De hade meditation på engelska på fredagskvällar och på mandarin på söndagsförmiddagarna. Jag gick på fredagar.

Det började med att jag träffade en väldigt trevlig kvinna på en marknad. Hon representerade den buddhistiska föreningen och var där för att prata med människor som mig: vilsna människor som letade efter något nytt. Något som kunde lugna deras sinnen. Kvinnan berättade att de skulle ha ett öppet hus några veckor senare, dit jag kunde gå för att se om det var något för mig. Jag bestämde mig för att gå. I templet mötte jag tre av de finaste människorna jag någonsin träffat.

Buddhismen gav mig otroligt mycket. Varje meditationskväll avslutades med gemensam diskussion om buddhistisk filosofi. Jag lärde mig om orsak och verkan, om karma, om maare och om alltings impermanens: all form is non-form. Jag lärde mig om sinnets stillhet och kontroll över våra tankar, om vår egen förmåga att kontrollera och påverka oss själva, och om hur vi kan må så mycket bättre genom att bara sluta tänka.

Sluta tänka. I början tänkte jag att det var konstigt. Vi måste väl ändå tänka för att kunna fungera i samhället. Och naturligtvis måste vi det. Men buddhismens poäng var inte att vi skulle sluta tänka för evigt. Det var att vi ska använda hjärnan som ett verktyg. Att vi ska sluta älta, sluta vända och vrida på saker, sluta oroa oss, sluta slentriantänka. Vi tröttar bara ut oss själva. Stressar upp oss själva. Deprimerar oss själva. Om vi istället lär oss kontrollera tankarna blir det tyst. Det skapas andningsutrymme. Lugn och ro. Stillhet.

Samtidigt som jag började gå till templet gav en av de fina människorna mig två böcker. Utan att nämna något om det hade han gått till en bokaffär och köpt dem till mig. Bara för att vara snäll. Mot mig. Jag började nästan gråta. Det var det finaste och mest osjälviska någon gjort för mig på väldigt länge. Jag var ju bara en främling från andra sidan jordklotet.

Han berättade att böckerna hade hjälpt honom och att han hoppades att de kunde hjälpa mig. Det var två böcker av Eckhart Tolle. Böckerna tog upp det här med tankar. Att sluta slentriantänka. Att se hjärnan som ett verktyg. Att sluta älta och oroa oss. Att vi tröttar ut oss själva, gör oss själva deprimerade. Böckerna handlade om att skapa stillhet hos oss själva.

Samma budskap från två källor. Det var dags att lyssna. Och jag lyssnade, övade och lärde. Slutade slentriantänka. Skapade andningsutrymme, lugn och ro, stillhet. Övade i templet, på tåget, på universitetet. Dämpade det konstanta surret i hjärnan tills det blev tyst. Alla mina bekymmer försvann. Ångest, andnöd, ensamhetskänslor, ilska, spydighet, stress, uppgivenhet, självplågeri, tråkig attityd, rädsla. Borta. Istället kom känslor jag kände igen från avlägsna minnen. Känslor jag glömt bort att jag inte känt på länge. Glädje, lycka, ödmjukhet, ömhet, tacksamhet, medkänsla. Och den mest fantastiska av alla känslor: villkorslös kärlek. Kärlek till mina finaste vänner som tog hand om mig som en dotter. Till alla andra jag lärde känna. Till alla jag mötte på stan. Till hela världen. Det, det var lycka ända in i hjärtat. En känsla väl värt all övning och slit.

Tack M, C och D för att ni finns och för att ni omfamnade mig när jag behövde det som bäst!

Att leva i rutan.

By Lycklig med naturen 2013.07.14 in Uncategorized

Ibland tänker jag på att väldigt många människor lever i en liten ruta. Inklusive jag själv. En ruta vars kanter utgörs av rutiner. Kanter som är höga och väldigt besvärliga att kliva över. Vi vaknar på morgonen, kanske lämnar vi barn på dagis, åker på jobbet, jobbar, äter lunch, jobbar lite till, hämtar barnen på dagis, har dåligt samvete för att vi inte tillbringar tillräckligt mycket tid med barnen, lagar mat, tjatar på barnen, sover, och sen upprepas samma procedur. Varje dag.

Ända tills helgen eller semestern kommer förstås. Då ska vi skynda oss att ta igen all förlorad tid. Då ska vi njuta av livet. Vara nöjda och glada. Göra allt vi egentligen vill göra. Under en väldigt kort tid ska vi njuta. Vara ute i naturen. Sola. Läsa en bok. Måla huset. Hälsa på familj och vänner. Ta dagen som den kommer. Och när ledigheten närmar sig sitt slut, då kommer ångesten. Tillbaka till den lilla rutan. Instängd och fastlåst. I rutiner och tidsscheman.

Det gör ont i mitt hjärta att se människor stressa för att hinna med allt som ska rymmas i rutan. Det gör ont att se att människor lever för helgen istället för att leva varje dag. Krav från jobbet ska balanseras med krav från omgivningen. Mer tid på jobbet ger mindre tid till familjen. Båda två måste prioriteras. Det slutar med ett slags mentalt försök att bromsa tiden. Att vara alla till lags. Att alltid ha dåligt samvete.

Jag sitter också fast i den här rutan. I rutinernas klor. Jag känner hur det hämmar mig och hindrar mig från att göra det jag vill. Och då har jag inte ens några barn jag behöver ta hänsyn till. Jag vill ut ur den här rutan. Jag vill vara fri. Jag vill göra det jag egentligen vill göra. Hela tiden. Jag vill kunna se över kanterna på ett enkelt sätt. Kunna ha möjligheten att uppmärksamma individer som behöver en hjälpande hand. Kunna sträcka ut min hand utan att känna att det skulle inkräkta på det lilla utrymme som rutan tillåter. Kunna känna att jag har tid att ge till den som behöver den.

Det skulle vara fantastiskt.

Prestationskrav.

By Lycklig med naturen 2013.07.07 in Uncategorized

Det här med prestationskrav. Vad många onödiga konsekvenser det kan ha. Jag minns en tid fylld av självplågeri, ångest och frustration. Den tid då träning användes som straff istället för en källa till välmående. Jag minns denna tid eftersom jag ramlar tillbaka i mina gamla mönster då och då.

Det var en tid då jag om och om igen berättade för mig själv vad dålig jag var. Jag satt på motionscykeln, trampade allt jag orkade och samtidigt tänkte att jag var värdelös. Siffrorna på vågen bara ökade trots att jag tränade mer. Naturligtvis berodde det på min kost. Men det ville jag inte se då. Då var jag bara dålig och värdelös som inte lyckades prestera. Jag hackade ned på mig själv så hårt att jag ibland började gråta.

Vad var anledningen till det? Det var ingen annan än jag som hade satt orimliga krav. Det var ingen annan än jag som blev besviken när jag inte nådde mina mål. Det var ingen annan är jag som trodde att lösningen på mina problem fanns i en viss fettprocent. Jag har fortfarande inget svar på vad anledningen till mitt självplågeri var. Egentligen.

Jag faller som sagt tillbaka i detta mönster ibland. Men nu upptäcker jag det ganska snabbt. Jag känner igen tankemönstret och vet att det jag säger till mig själv bara är inlärt beteende. Dock ett beteende som skadar min själ lika mycket som en kniv skulle skada min kropp. Ett beteende som har fått ta upp en allt för stor del av mitt liv. Lyckligtvis läker både själen och kroppen sina sår.

För att hålla mig ifrån mina gamla mönster väljer jag istället, så gott som alltid, att träna det jag känner mig sugen på. Att träna det som ger mig ett leende på läpparna. Då ser jag fram emot att gå ut i spåret, att ta i det lilla extra, för att sedan njuta av ett väl utfört träningspass. Det hjälper också att läsa andras erfarenheter av prestationskrav. Att veta att jag inte är ensam. Annie är en av mina bästa. Hon har sagt många kloka saker om prestationskrav, mat och träning som hjälper mig att relatera, förstå och tänka nytt. Jag är tacksam för att hon delar med sig.

Att träna och att ha roligt. Det är mina krav idag.

Kroppen.

By Lycklig med naturen 2013.07.02 in Uncategorized

Ibland undrar jag över det här med kroppen. Jag har en del besvär med axlar, höfter och knän trots min relativt unga ålder. Det knäpper, hoppar till, hugger och värker om vartannat. När jag går på Friskis eller sitter framför datorn på jobbet gör det ont. Det hugger och värker på ett sätt som inte alls är bra. Och som jag tycker saknar förklaring. Jag har lyft för tungt och inkorrekt flera gånger under mitt liv, men inte så ofta att det känns naturligt att det har satt sina spår.

Det må vara inbillning, men jag känner framförallt av detta när jag gör saker jag egentligen inte vill. När jag istället är ute i naturen och lyfter saker för ett syfte har jag inte alls dessa besvär. Jag finner ofta att jag inväntar hugget i axeln, men det kommer inte. När jag går till gymmet och känner ett sug efter att lyfta en kettlebell 20 gånger har jag inte heller dessa besvär. Jag finner ibland att jag har glömt bort att det brukar göra ont. När jag gör det jag vill är kroppen pigg och glad. Kanske kan det bero på att jag tar det lugnare och är mer observant på det jag gör när jag är ute i naturen. Kanske kan det bero på att jag är glad och koncentrerar mig på positiva saker. Det ligger ingen stress i luften, och det finns inga krav på prestation. Kanske lämnar denna frihet utrymme till att känna efter och lyssna på kroppen. Att lyfta på sätt som kroppen klarar av. Att undvika rörelser som känns fel.

Jag har tränat fruktansvärt hårt under delar av mitt liv. I anslutning till min resa tillbringade jag exempelvis tre veckor på ett träningsläger. Bara för att träna och äta. Det var fantastiskt roligt och jag lärde mig massor. Vi tränade 4 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Här, om någonstans, borde jag ha fått ont i kroppen. Visst hade jag träningsvärk och var täckt av blåmärken. Men glädjen tog över och kroppen följde med. Visst gjorde jag illa mig några gånger; en tackling i bröstkorgen ledde till ett ömmande revben, konstiga landningar ledde till smärta i nacken. Men jag lyssnade och anpassade träningen. Hoppade över ett pass som inte kändes bra, bytte ut smärtande övningar mot fungerande övningar. Inga prestationskrav existerade, bara insupande av atmosfär, glädje och lärdomar.

Kanske detta kan vara nyckeln – glädje, frihet och kravlöshet.

Obehag och utveckling.

By Lycklig med naturen 2013.06.30 in Uncategorized

Kan vi leva ett liv utan obekväma situationer? Utan arga människor? Utan obehagskänslor i magen? Jag tänker på de gånger människor tar illa upp utan att det var vår avsikt att trampa någon på tårna. De gånger vi anstränger oss för att göra något bra, men deltagande personer inte vill se det så. De gånger vi får en uppgift att lösa som vi gruvar oss för i flera dagar. Delar av livet som inte känns bra att uppleva helt enkelt.

Eller kan vi leva ett liv i frid och harmoni? Detta funderar jag ofta på. Jag vill gärna tro att det är så. Att livet kan vara fint rakt igenom. Att vi, genom att välja umgänge och väg i livet, kan slippa obehagskänslor i magen, slippa älta händelser och slippa ha ångest över felaktiga beslut. Men samtidigt dyker tvivel upp. Kanske måste vi alltid stå ut med obehagliga situationer. Kanske det är så vi utvecklas och lär oss nya saker i livet. Är det fegt att undvika obehagskänslor i magen? Kanske livets frid och harmoni bara handlar om att lära sig hantera dessa situationer.

Om det var en sak jag lärde mig om buddhistisk filosofi var det att tanken skapar allt lidande. Lär vi oss att kontrollera våra tjattrande hjärnor kommer vi en lång bit på hanteringen av obehagliga situationer, av ältandet och av ångesten. Blir sinnet tyst och lugnt, blir känslan i magen tyst och lugn. En annan sak jag lärde mig var att allting är föränderligt. Det är ingen mening att klamra sig fast vid, och älta, saker som ändå kommer att förändras. Släpp istället taget och var fri!

Samtidigt vill jag tro att vi behöver hjälpa varandra med detta. Det är det här jag menar med att välja vår egen väg och våra egna vänner. Går vi vår egen väg har vi ett eget mål där glädje, lycka och frihet eftersträvas. Då arbetar vi inte för någon annans mål där istället prestation, slughet och affärsnyttighet premieras. Har vi våra egna vänner har vi ett gemensamt sätt att se på livet. Inte kolliderande sådana fyllda av maktkamper. Därmed vill jag tro att förutsättningarna för frid och harmoni är bättre om vi alla gör det vi vill göra istället för att sitta fast i kapitalismens eller vardagsrutinens ekorrsnurra.

Det finns nog andra sätt att utvecklas än genom maktkamper och obehag.

Obehagliga människor.

By Lycklig med naturen 2013.06.24 in Uncategorized

Ibland framför människor meddelanden på ett läskigt sätt. Ett sätt som gör att vi blir rädda eller illa till mods. För mig är det viktigt att komma ihåg är att ingen människa, hur läskigt deras meddelande än må framföras, kan skada eller hota mitt jag. Detta glömmer jag ofta bort. Jag är känslig för andra människors uttryck och jag blir lätt påverkad av den känsla en person stålar ut. Jag fastnar lätt i personers energier.

Ofta känner jag ett avstånd eller ett sug som en person skapar med sin utstrålning. Om personer vill ha något av mig känner jag det som ett sug, som att jag dras in i deras virvelvindsenergi. Är energin tillräckligt stark känns det som att jag håller på att tappa kontakten med omvärlden. Lite som jag inbillar mig att början till ett medlemskap i en sekt känns. Min lösning på detta brukar vara att skapa ett stort fysiskt avstånd till personen. Så att energierna inte når mig lika kraftfullt. Om personer istället är arga eller irriterade på mig känner jag det, på motsvarande sätt, som en energivåg som knuffar bort mig. Även här skapar jag ett fysiskt avstånd till personen, så att jag slipper hamna ur balans. Om det är rätt eller fel vet jag inte. Men det gör min närvaro mer behaglig och fri.

Dessa energier lärde jag mig identifiera på ett bättre sätt när jag var ute och reste. Då tillbringade jag väldigt mycket tid med mig själv. Ett år av att lära känna mig själv och lära mig att läsa av mina egna känslor. Och tro mig, det behövdes. Det gjorde mig observant på saker runt omkring mig. Jag observerade och noterade. En av de viktigaste lärdomarna var just detta. Att skilja mig själv från min person. Att ingen annan människa någonsin kan skada mitt jag. Att det endast är jag själv som kan det. Men energierna får mig ur balans om jag inte är vaksam. De snärjer mig om jag inte är observant. Och de gör det ofta idag.

Mer medvetenhet och balans behövs.

Människor.

By Lycklig med naturen 2013.06.23 in Uncategorized

Nya saker kommer med nya människor. Redan första dagen i det buddhistiska templet träffade jag fantastiska människor som skulle komma att förändra mitt liv. Ett litet steg utanför det bekanta innebar ett stort steg mot att hitta mig själv. Tveksam som bara en misstänksam norrlänning kan vara tog jag emot ett erbjudande om skjuts hem från dessa människor. Jag hade ju ingenting att förlora. Vi bytte namn och telefonnummer, och de bjöd sedan in mig på middag veckan därpå. Ett vackert SMS med en inbjudan utan krav. En inbjudan jag kände i hela hjärtat att jag inte skulle tacka nej till.

Detta var början på en fantastisk vänskap. Jag fortsatte att besöka templet och tillslut hade jag en stående fredagsmiddag hos mina nya vänner. Middag och sedan skjuts till templet. De skulle ju ändå dit. Jag kände mig så välkommen och så accepterad. Jag behövde inte vara någon annan än den förvirrade, vilsekomna svensk jag var när jag träffade dem i templet. De tog hand om mig som sin egen dotter, visade mig runt i staden och gav mig den kärlek jag efterlängtat sedan jag lämnade Sverige.

When I stopped being who I am, I found myself. I deras sällskap kunde jag utan problem sluta vara den jag var. Det fanns inga som helst förväntningar på mig. De kände ju inte till mitt baggage som jag själv förhöll mig till och trodde styrde den jag var. De gav mig en helt ny start i livet och fick mig att öppna ögonen för alla möjligheter jag inte visste existerade. De fick mig att se att de människor jag möter i livet har en stor betydelse för min utveckling och att jag behöver vara öppen för att ta emot dessa människor och deras meddelanden.

Om mig

Drömmande, glad, förhoppningsfull och säker. Vet vart jag vill, men inte hur vägen dit ser ut.

Drömmen är frihet på en gård på landet. Ett liv med närvaro i nuet, grundad i naturen. Ett liv som levs nära hästar, träd och växter. Ett liv som ifrågasätter samhällets normer. Ett liv som levs efter känsla och inte efter krav.

I denna blogg diskuterar jag upplevelser, känslor, svårigheter och framgångar på vägen till drömmen. En väg utan struktur, men en färd med tillit till mitt hjärta och vägledning av naturen.

Taggar Arkiv
+Follow
Kategorier

Login