Login
+Follow
Login

Slentrian.

By Lycklig med naturen on 2013.06.02 In Uncategorized

Flera månader tog det innan jag kom på vad som har varit fel. Har känt mig nedstämd, uppgiven, ledsen och opepp ett längre tag. Det kommer alltid smygande, en utdragen och successiv process, likt en eld vars lågor långsamt minskar, övergår i glöd och svalnar allt mer. Det var ett helt år sedan jag sist, lycklig så det förslog, gick omkring och ville krama allt och alla, kände att jag hade precis allt som jag behövdes. En euforisk känsla.

Då hade jag nyss kommit hem från en lång resa. En resa som, för andra gången i mitt liv, kom att förändra min inställning till livet. Den första resan var ingen resa som sådan, men ändock oerhört viktig för mitt välbefinnande. Den andra resan var en resa utomlands, och en fantastisk sådan. Det var det jobbigaste, mest påfrestande, utmanande och skrämmande jag någonsin gjort. Men på samma gång så utvecklande, lärorik och nödvändig. Ett citat från Paulo Coelho beskriver det så vackert.

When I had nothing to lose,
I had everything.
When I stopped being who I am,
I found myself.

Jag lämnade mitt liv i Sverige och flyttade till andra sidan jordklotet. 23 kg i väskan och inte enda vän som resesällskap. Med andra ord hade jag ingenting att förlora och jag behövde inte längre vara mig själv. Istället fick jag börja om mitt liv från början. Lära känna en ny stad, nya vänner, nya system. Ingenting kunde längre gå på rutin. Det fanns inte längre någon slentrian.

Så otroligt befriande, men ändå så skrämmande. Jag blev medveten om varje steg jag tog. Varje tanke jag tänkte. Varje känsla jag kände. Jag grät för första gången på länge, jag kände tydliga känslor för första gången på länge. Situationen skapade en möjlighet för mig att lära känna mig själv.

En hel termin satt jag inlåst i den tysta avdelningen på biblioteket för att försöka hålla mig till det jag visste, till något som kanske kunde gå på rutin. Mina studier. Att läsa är alltid att läsa och jag har alltid fått bra betyg. Detta var naturligtvis ohållbart. Jag blev mer och mer olycklig. Långsamt lärde jag mig hur betydelsefullt det var med mänsklig kontakt. Att ensam inte alls är starkast.

Jag utforskade sakta den nya staden och började testa saker som jag länge varit nyfiken på. Buddhism. Meditation. Min själ skrek efter något som kunde stilla mitt sinne. Det hade den gjort väldigt länge. Men först nu observerade jag detta. Först nu var jag öppen för att ta in nya saker i mitt liv.

Ändå klängde jag mig fast i biblioteket. Jag visste inget annat. Världen utanför var skrämmande. Sociala regler som jag inte kunde, förväntningar jag inte kände till, vad var tillåtet och vad var det inte. En rädsla för att misslyckas var ständigt närvarande. Men denna skulle komma att försvinna allt eftersom jag hängav mig till det okända, allt eftersom jag släppte mitt krampaktiga tag om livet, om mig själv, och om min identitet.

1 Responses to "Slentrian."

    Comments (1)

    Leave a comment

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *
    *
    *

Om mig

Drömmande, glad, förhoppningsfull och säker. Vet vart jag vill, men inte hur vägen dit ser ut.

Drömmen är frihet på en gård på landet. Ett liv med närvaro i nuet, grundad i naturen. Ett liv som levs nära hästar, träd och växter. Ett liv som ifrågasätter samhällets normer. Ett liv som levs efter känsla och inte efter krav.

I denna blogg diskuterar jag upplevelser, känslor, svårigheter och framgångar på vägen till drömmen. En väg utan struktur, men en färd med tillit till mitt hjärta och vägledning av naturen.

Taggar Arkiv
+Follow
Kategorier

Login